Cancer rehab

För några dagar sen var jag på cancer rehab och besökte en kurator.

Detta var andra besöket.

Efter transplantationen har jag med jämna mellanrum fått information om att de finns, om jag skulle känna att jag behövde prata med någon, men jag har valt att tacka nej. 

Har inte känt något behov att prata, tycker att jag får "pratat" mycket hemma.

Men tiden gick och helt plötsligt var det som om jag började förstå vad jag hade gått igenom och hur det kunde ha gått...

Många tankar i huvudet!!

Detta kom i samma veva som jag hade det som jobbigast med min värk. 

Jag började känna mig lite "nere", inte deprimerad, men jag hade svårt att tänka positivt och att känna mig glad.

Jag pratade med personalen på mottagningen och en remiss skickades till cancer rehab.

Jag var nervös inför första mötet med kuratorn. 

Jag har aldrig varit och "pratat" med någon innan och tyckte att det kändes lite olustigt att prata med en okänd människa och så tvivlade jag på att jag skulle ha så mycket att prata om, så att vi skulle kunna fylla en timma...

Det visade sig att det hade jag!!

Kuratorn var en tjej som var väldigt behaglig att prata med.

Vi började med att jag fick berätta om hela min sjukdomshistoria, hur det började och tills idag.

Kuratorn sköt in med lite frågor och undrade också hur jag hade känt i olika situationer.

Jag reflekterade över hur fokuserad/målmedveten jag har varit under hela resan.

Rädd har jag nog aldrig varit, detta var bara något jag skulle igenom.

Och sen helt plötsligt var jag igenom och då blev det en sån konstig tomhet.

Från att ha varit sjuk i sju år, tills att helt plötsligt vara på väg att bli frisk.

Lite av ens identitet som rycks bort, på något mycket konstigt sätt.

Också den här känslan av dåligt samvete över att jag inte går runt med ett leende hela tiden, jag menar, jag har ju verkligen fått en andra chans, nu borde jag väl vara super lycklig?

Och när läkarna berättar för mig hur bra allt ser ut, att donatorns celler har tagit över och att mina prover börjar se bra ut, då svarar jag -Åh, vad bra, men i mitt huvud är där en röst som säger -Nu ja, men bara vänta, det kommer tillbaka...

Har funderat på varför jag känner så och kommit fram till  att en del av det nog kommer från hur det var när jag blev sjuk.

Först var det Polycytemia Veran, endast 2,5% är yngre än 40 vid diagnos, jag var 39.

Sedan var det Myelofibrosen, det fanns en liten risk att polycytemiaveran skulle utvecklas till detta och givetvis gjorde det det för mig.

Nu låter jag som en riktig pessimist, men jag är verkligen inte det i vanliga fall.

Tankarna är bara något jag får jobba med!!

Men tillbaka till förra besöket.

Efter timmen hade gått, så kände jag att nu räcker det, allt var sagt som skulle sägas och jag kände mig nöjd.

Vi beslutade att avsluta vår kontakt och så kan jag höra av mig igen om jag känner behov av det i framtiden.

Det var liksom skönt att få reda ut tankarna lite och också att få höra att det är väldigt vanligt att känna som jag gör.

Min "nere" period är över igen och nu tycker jag att jag känner mig starkare igen och mer positiv.

Tror att det har mycket att göra med den nya behandlingen jag har börjat med, inga resultat ännu, men jag känner mig hoppfull!!

Och det där med ev. återfall, det tar vi då i så fall.

Lev i nuet!!